En av mina absoluta favoritspellistor är en tillbakalutad sommarmusiklista jag gjorde i januari för fem år sedan. Freak Love inleds med Toro Y Mois drömska låt med samma namn. Bakom lager av effekter skakar hans stämma fram och tillbaka för att rundtals slå sig upp i mixen. I modernt västkustdoftande Buffalo glider Chaz Budnicks röst fri.
Adam Chiapponi & Fabriken tar det bästa från proggen och skapar ett öppet sprakande ljudlandskap på singeln Eld.
Juilett (1998) som öppnar det anonyma bandet Fauves andra album Vieux Frères – Partie 2, som de släppte på det egna skivbolaget Fauve Corp, drar med lyssnaren direkt i den uppmanande vokala inledningen för att sedan öka trycket med de hetsiga tonerna i refrängen.
Som jag skrev när jag upptäckte den här låten i höstas: Hur kan man inte älska en låt som heter Hey Ya Sun Ra. Death Hawks har i Hey Ya Sun Ra skapat en avskalad känslosam progressiv musik placerad i öknen under soluppgången en försommarmorgon.
I Outside my window trycker The Leather Nun ner lyssnaren med en kompakt vägg musik som öppnar upp så smått i verserna.
Nisse Hellberg trycker sig in framför mikrofonen på Bäddat för trubbels en minut och sexton sekunder korta taggtrådsexplosion av medelsvensson-önskan i Mer som dom.
Karolina Engdahl sjunger med undertryckt desperation under lager av instrument i Vånna Ingets Vi har begränsat med tid från vårt riktiga liv.
Västerbron går rakt på sak i Död för mig.
”Det här är på riktigt” sjunger Terra på Detta huset så att man tror på det.
Mart Hällgren är ett musikaliskt geni som är tillbaka med en ny De Lyckliga Kompisarna-platta fylld av fina popdängor med En öl till som utropstecken. Andra låtar som kunde hamnat på listan är La Palette, Bara tiden är ny och Finlandsbåt.
I mängder av delay svävar 1987 fram på en Vit häst. Till skillnad från Terra är ”allting på låtsas, ingeting for real”.
Robert Smith är tillbaka i en ny danskombi, kanske inte lika klassisk som Not in love med Crystal Castles men vad gör väl det när han muteras av den utomjordiska gubbtechnon hos Eat Static.
En annan gubbtechnokonstellation är The Orb som släppte den rara ep:n Moonbuilding 2703 AD på Kompakt. Här representerad av God’s Mirrorball.
I Sverige kom byråkrattechnonostalgikerna Motormännen tillbaka med nya låtar om ränta, mellanvåg och, som här, Smalspåret. Det blir inte mycket smalare än så här, hör du det Kalle Lind?
Danskarna på listan representeras först och främst av duon De Eneste To som med hoptejpade mikrofoner sjöng högt i skyn med Skrig det till træerna.
Efter det följer vi upp det med The Minds of 99 som tar sig hela vägen till yttre rymden med storslagna Stjerner på himlen.
Engelska elegantsyntarna Hurts bjuder stort med breda Some kind of heaven.
EL VY tar det tillbaka med Return to the moon (Political Song for Didi Bloome to Sing, with Crescendo).
Wire känns väldigt 2014 med sin återhållna uppräkning av samtiden i Blogging som kommer vara väldigt gammal väldigt snart. Men pratsång är ju alltid hett.
Sally Dige tar det tillbaka hela vägen till 80-talet i det monotona mörkret som gömmer sig i Hard to please.
Freddie Gibbs och Black Thoughts Extradite låter som storbandshiphop från ett psykedeliskt inspirerat 70-tal.
Cherrie gråter över vapnen som översvämmar förorten i Tabanja.
Albumet Ge mig drömmar att leva eller gift att dö med synthpostpunkarna Le Muhr som jag äntligen lyssnade på när punk-Sörling hade med dem på sin årslista i Close-Up Magazine var fylld av bara bra låtar. Här Flykten, men det kunde lika gärna blivit Bergmandisco, 060731 eller titelspåret Ge mig drömmar att leva eller gift att dö. (Att Beat Butchers skulle släppa ett av årets bästa album hade jag inte trott innan året började!)
Vi rör oss djupare ner i synthen med IAMX Happiness. Självklart lyder refrängen Liars, Liars, Liars.
Emikas album Drei innehåller flera bra låtar. Här Battles från remixutgåvan. I den här intervjun med Future Music Magazine på Youtube visar Emika hur hon skapade Battles.
Jag valde mellan några olika drum’n’bass-låtar att ta med på listan. Helios med Sully och Tugz med Breakage fick representera som fina exempel på moderna versioner av den klassiska musikstilen.
Vi fortsätter med rak techno från Click Click med This is soul med en hi-hat och en bastrumma som dunkar in i hjärnan på dig.
Efter förra årets fantastiska All under one roof raving, etta på min egen årslista, var Jamie XX album In Colour något av en besvikelse. Förutom Sleep Sound gillade jag Gosh och Loud Places.
Vi avslutar årets topplista med tre storslagna kvinnor som gör stor musik.
Florence + The Machine bygger upp Delilah med handklapp, körer och mer. Stort.
Susanne Sundførs Delirious inleder stramare men bygger in en filmsoundtrackriktning med hjälp av hårda 80-talssynthar och stråkar.
Min stora sorg (Anso Lundin) går från det minsta till det största med monoton återhållsamhet och Lisa Nilssons Varje gång jag ser dig i undervattensdiscoversion i Nära dej.
Spotify
Senaste kommentarerna